Förra söndagen kom jag hem ifrån en fem dagars lång vistelse på Hyper Island i Karlskrona. Jag åkte dit med hopp om att lära mig mer om digitala medier, jag åkte därifrån och hade lärt mig mer om människor och mänskligt beteende. Inte så att jag har levt i någon låtsas värld om att det är robotar och inte “verkliga” människor som sitter bakom spakarna.. tvärt om. Jag har alltid varit nyfiken och villigt inställd till de möjligheter och utmaningar som den sociala webben innebär. Däremot så har jag nog djupt inne levt i en föreställning om att verktygen utvecklades som ett test och att människor sedan väljer att ta dem till sig beror på timing och slum samt lyhördhet från tjänsten och integrationsmöjlighet. Det jag inser idag är att jag nog missförstått vilka enorma drivkrafter som ligger bakom detta skifte. Det rör sig inte om ett skifte i verktyg, utan om ett skifte i tanke.
När man 1990-95 började komma i kontakt med de tidiga versionerna av internet så stod man inför en rad olika problem. Sådana problem som kommer med nya fenomen och som gör att en otränad kan tolka det som en fluga. Man hade svårt att veta vart vi var på väg, vad det skulle innebära och man led som man ofta gör av svårigheter att tajma in aktiviteter och verktyg med folkets mognad. De som rörde sig först och började hade ju också fördelen att ta stor del av uppmärksamheten men de fick ju även dras med långsiktighetsproblemen som kom med det. Man förstod heller inte överhuvud taget värdet med sök i någon som helst mening och såg det heller inte som en produkt eller tjänst med något egenvärde.
1996-2000 såg vi perioden där företagen och marknaden började hinna ikapp och jämna ut sig. Skillnaderna var inte längre så stora och vi började se en viss form av kapitalisering på internet, företag började förstå så smått att man kunde tjäna pengar på webben men hur man skulle göra det var inte lika tydligt. De flesta företagen hade en hemsida som hade skapats på grunden, och med tanken, att alla andra ju hade en, så därför skulle även vi. Det gällde ju såklart alla företag vilket resulterade i att ingen hade någon som helst koll på varför deras hemsida ens existerade.
2000-2004 kom den stora kraschen som inte var en IT-bubbla, vi använder ju internet lika mycket om inte mer idag!?!, utan en finansiell bubbla. Företag hade oerhört svårt att få finansiering och många IT-bolag gick i stöpet.
Efter nästan en veckas diskussioner, föreläsningar och intensiv reflektion så har jag insett att vi nog har klivit tillbaka till 1995 på vissa sätt. Vi har återigen företag som kan vinna first mover advantage genom att utnyttja tjänster och funktionaliteter som inte använts förut. Så mycket är oupptäckt och oanvänt vilket ju ger enorma möjligheter men även vissa svårigheter att se långsiktigt och planera flera år framåt. Vi dras med ett skifte och det som sagt i tanke snarare än i verktyg. Och vi dras återigen med företag som gör insatser utan att förstå eller veta varför.
Som vår föreläsare Mark Comerford så smidigt uttryckte det så är digitalt inte något man säger att man är, man är det eller så är man det inte. Att förstå och vara digital handlar lika mycket om att göra ett aktivt val och välja bort det som det är att aktivt välja det. Att vara digital innebär att förstå webben och dess funktioner lika naturligt som att prata, att äta eller att andas. Vi kommer helt enkelt inte kunna undvika att göra det. Man kan dra en liknelse till en flod där man kan välja att doppa tån, tvätta sig, dricka eller helt enkelt slänga sig i och bada… men man måste i alla fall följa med och titta.
Jag inser att det låter banalt när jag säger det, att jag inte tidigare har förstått helt och fullt, men det är ok. Den här veckan har varit väldigt lärorik för mig, både privat och i min yrkesroll, och jag har återupptäckt och nyförälskat mig i webben och varför jag jobbar med den. Vad mitt jobb är. Det är att få folk att vilja och våga bada. Bara en liten tanke…